Vattenhundens ursprung – Historia
Portugisisk vattenhund är en mycket gammal ras. Det finns tecken på att den kan dateras tillbaka till omkring 600-talet före Kristi födelse. Den portugisiska vattenhunden kan ha varit Romarrikets ”Lion Dog”
År 1297 skrev en munk om hur en sjöman blivit räddad ur hög sjö utanför en portugisisk by av en hund med svart, strävt, långt hår, klippt från sista revbenet och med en tofs på svansspetsen. Den beskrivningen illustrerar pälsen och klippningen på dagens vattenhund.
I boken ”Hungers Prevention”, publicerad 1621 av den engelske författaren Gervase Markham, beskriver han rasen i detalj. Vattenhunden finns även målad av bl.a. konstnären Reingale år 1803. 
Ursprung
Rasen tros ursprungligen kommit från inre Asien när den landade i Portugal, där togs dess vilja för vattenarbete tillvara och utvecklades av fiskebefolkningen.
Den vaktade även sin husses båt och dess redskap och mottog samma betalning som en vuxen fiskare, dvs. fiskar. När det inte var fiskesäsong, gick hundarna tillsammans med fåren och livnärde sig främst på vilda kaniner.

Den arbetande portisen 

Den portugisiska vattenhunden var tidigare en vanlig syn kring fiskebåtarna runt den Portugisiska halvön. Numera finns de mest på Algarvekusten. Tidigare hade varje fiskebåt en eller flera vattenhundar stolt stående i stäven, noggrant iakttagande när näten halades ombord.
Antalet vattenhundar bestämdes av båtens storlek. Tålmodigt väntade hunden på att en fisk skulle försöka fly, då den utan kommando omedelbart dök i vattnet för att hämta tillbaka den flyende fisken. Dessa beundransvärda dykegenskaper användes även till att apportera trasiga linor och tappade redskap, ner till ett djup av 4 meter.

Även i Spanien användes dessa hundar i stort antal. Spanjorerna nyttjade hundarna till att föra meddelanden mellan båtarna, och från båt till land när den Spanska Armadan seglade i engelska vatten. Vattenhundens starka, musklade ben och skuldror, tillsammans med dess häpnadsväckande starka, piskliknande svans, gör det möjligt för den att simma avsevärda distanser. Sträckor på upp till 8 km i tempererat vatten är dokumenterade.

Påverkan på flera raser
Under denna tid hade den portugisiska vattenhunden möjlighet att blanda sig med andra raser i England och Irland. Man räknar vattenhunden som stamfader till de gamla engelska retrievrarna, flat- och curly coated retriever. I Irland har rasen påverkat dagens Kerry Blue Terrier.
På 1600- och 1700-talet fiskade portugisiska fiskare på de rika fiskebankerna utanför New Foundland. När fiskarna var i land med sina hundar, parade sig hundarna med de inhemska tikarna som indianerna hade. Då avkommorna av dessa hundar var mycket glada i vattenarbete, lät indianerna para dessa med varandra och en ny ras uppkom, St. John-hunden.

Efter att engelsmän blandade in St. Bernhardshundar uppkom den moderna New Foundlandshunden. Denna hund blev för stor och tung för en del av vattenarbetet men inblandning av spaniel fick ner storleken till en lämpligare nivå. Rasen Labrador Retriever hade sett dagens ljus.
Den portugisiska vattenhunden fanns även i Portugisiska kolonier runt om i världen, där de än idag lever kvar. PVH tros finnas inblandad i alla idag vattenapporterande raser. Då den är uppfödd endast för vattenarbete gör det rasen till den mest mångsidiga simmaren och dykaren inom alla hundraser.

Rasen minskade i antal
Under den senare delen av 1800-talet förbättrades nätteknologin, kommunikationen mellan båtarna och mellan båtar och land, och vattenhunden var inte längre nödvändig på båtarna på samma sätt som tidigare. Detta medförde att antalet individer föll. År 1903 uppskattades antalet vara 110 och 1934 var antalet 105 individer, sedan fortsatte antalet att sjunka.
År 1970 omnämndes Portugisisk vattenhund i Guiness World of Records som den mest utrotningshotade hundrasen i världen. Det fanns då mindre än 20 Portugisiska vattenhundar registrerade i den Portugisiska kennelklubben och endast två aktiva uppfödare; Conchita Citron Castelo Branco ”Al-Gharb” och Dr Antonio Cabral ”Alvalade”. Sedan skulle antalet Portugisiska vattenhundar i Portugal minska ytterligare…
Två blodslinjer
Hur har det då sett ut när rasen räddats från utrotning? Vi kan säga att det i princip finns två blodslinjer Algarbiorum/Al-Gharb respektive Alvalade/Vale Negro.
Algarbiorum/Al-Gharb var aktiva under perioden 1935-1974. Skeppsredaren Dr. Vasco Bensuades såg två portugisiska vattenhundar arbeta på en båt. Dessa väckte Bensuades intresse och han bestämde sig för att rädda rasen. Han reste till Algarve, där han hämtade hem hanen Nero och tiken Venesa till Lissabon.
Året efter fick han höra talas om en exceptionell arbetande hund som hette “LEÃO”, dvs lejonet, som en fiskare hade som medarbetare och sällskap. Fiskaren vägrade sälja sin duktiga arbetskamrat, men när han strax därefter dog fick Bensuades ändå köpa Leao. Samma år köpte han också tiken Dina.

Leao levde 1931-1942. 

Den första rasstandarden skrevs av professor Fernandes Marques utifrån LEÃO år 1938. Leaos dotter Tavira utgjorde sedan måttstock för tikarnas storlek i den officiella standarden.  
LEÃO parades med Dina och första kullen kom år 1937, vilket var startskottet för kennel Algarbiorum. Algarbiorums första kull mellan Leao och Dina hade hundar med flera färger, Sagres svart med vita tecken, Olhao brun, Tavira svart med vita tecken, Lagoa brun, Lagos vit.
Mellan 1937 till 1942 var Leao far till 9 kullar med totalt 35 valpar. Leaos döttrar Murta (efter Leao och Venesa) och Tavira (efter Leao och Dina) blev viktiga avelstikar. 
Bensuade valde att inte avla vidare på de hundar som inte höll sig till avelsstandarden, pga färg eller temperament. Bra arbetshundar fick jobba på hans skepp, medan andra hundar gavs bort som gåva. 
Några berömda hundar från kennel Algarbiorum är familjens favorithund Azinhal Algarbiorum (efter Hastil A och Urze A), Dala, Ferragudo (efter Silves A och Foia A) och Ruiva (efter Leao och Murta A), Pacato (efter Azinhal A och Dala A), Alcorao A (efter Leao och Murta), Pera, Silvo och Garoto.
Efter drygt 20 års strikt avel hade kennels samtliga hundar i det närmaste samma kroppstyp, de var enhetliga i färg med få vita markeringar, samtidigt som de var utmärkta arbetande hundar.
Algarbiorms hundar var mycket framgångsrika på hundutställningar mellan år 1942-1967. Men inaveln var stark och år 1961 hittades en stor svart krullig hane på landsbygden, Tabu, som gav kenneln nytt, friskt blod. Han har fått stort inflytande på rasens utveckling. Tabu visades för första och enda gången på Lisbon Zoo International Dog Show 1964. 
När Bensuades dog 1967 övertogs hundarna i hans kennel av tjurfäkterskan Conchita Citron, kennel Al-Gharb. Conchita övertog Guincho (efter Silvo och Orca), Enga, Espia, Escuta och Espada (efter den krulliga hanen Tabu och Salema) samt Lis och Lo (efter Guincho och Enga).
Portugal var fattigt och Conchita exporterade hundar för att bevara rasen, bl a till Deyenne Miller, Farmion kennels i USA. Hundar som exporterades var Renesca do Al-Gharb (efter Lis Algarborium och Enga Algarborium), Anzol do Al-Gharb (efter Lis Algarborium och Espada Algarborium) och Febo Do Al-Gharb (efter Lo Algarbiorum och Espada Algarbiorum).
Conchita drev uppfödningen fram till Nejklikrevolutionen 1974 då hon tvingades fly till Mexico – utan hundar. Under månader med revolution vanvårdades hundarna och 18 st avlivades (i vissa källor står att några av dessa överlevde, men ’försvann’). Därmed tog närmare 40 års selektiv avel, som startades av Vasco Bensaúde, abrupt slut. Dessutom hade en hundras som redan i början på 1970-talet ansågs som en av världens mest utrotningshotade raser nu förlorat en mycket stor del av sin portugisiska population. 
Den andra linjen som räddade rasen från utrotning kommer från kennel Alvalade/Vale Negro, perioden 1955-2007. Veterinär Dr. António Cabral, vän till Bensuade och sekreterare för det som sedan blev Portugals kennelklubb, köpte år 1955 Silves, en liten, hårt arbetande vattenhund, av en fiskare i Algarve. Dr. Cabral parade honom med tiken Algarbiorum Farrusca (som Bensuade hade exkluderat ur sin avel pga hennes grå färg). I denna kull föddes tiken Galé. Hon parades med sin far Silves och kenneln fick sin första egna kull 1958.
1969 anländer en svart tik, Ria, till Lisbon Zoo. Hon är en tidigare gåva från Conchita till Luis Holstein Beck. Papper saknas, men hon antas vara kullsyster till Renascenca do Al-Garb (som exporterades till USA). 1970 betäcks Ria med Lagos bruna son, Ch Lumpi de Alvalade – och detta blir T-kullen hos Vale Negro; Tinto, Tordo, Truta, Trovoada. Syskonen Tordo och Truta parades och gav upphov till Y-kullen, där bla Yole de Alvalade var Cabrals familjehund. 
Dr Cabral bedrev sin uppfödning även efter Nejlikerevolutionen 1974. Samma år fann han den svarta hunden Taro i Lissabon, vilket gav ett viktigt tillskott till hans avelslinjer.
Taro och tiken Truta fick ett flertal kullar. 1975 föddes Z-kullen på de Alvalade, där Zum Zum och Zumba de Alvalade exporterades till Italien, medan Zingara, Zinia och Zagaia exporterades till USA. 1976 fick Taro och Truta A-kullen på Vale Negro, där Alvadora de Alvalade exporterades och blev den första bruna portisen i USA. 1977 fick Taro och Truta B-kullen, med de båda inflytelserika bröderna Baluarte (exporterades till USA) och Batel. 1977 fick Taro och Truta C-kullen, där Charlie exporterades till USA där han blev en ståtlig BIS-vinnare. Taro användes även till andra tikar. År 1979 parades Taro med nyfunna Tamar, vilket resulterade i Devil de Alvalade och Dana de Alvalade, som exporterades till UK. 
Cabrals kyss
 
Det sägs att märket med vita stickelhår 5-8 cm från svansroten är ett kännetecken på Cabrals avelslinjer och idag kallas detta märke för Cabrals kyss. I Carla Molinaris bok ”The Portuguese Water Dog – Historical review of the first 60 years of selective breeding in Portugal” tycker jag mig se Cabrals kyss på Taros svans.
År 1982 skänkte Deyenne Miller i USA två hundar som gåva till Dr Cabral. Dessa var Cherna Reliant (efter Farmion Vasco da Gama och Cherna) och Farmion Zare (efter Charlie de Alvalade och Farmion Nazare). År 1983 fick dessa en kull om 8 valpar, H-kullen, vilket blev kennel Alvalades sista kull. Av dessa blev Humberto de Alvalade och Honey de Alvalade mest betydelsefulla för den framtida aveln.  
När Dr Cabral gick bort, delades hans hundar upp mellan Carla Molinari, kennel do Vale Negro, och Sally Starte, kennel do Condinho.
Kennel Vale Negro
Kennel Vale Negros urtikar var italienskfödda svarta Kira och bruna Bamba del Bragozzo (efter syskonen Zum Zum och Zumba de Alvalade). Kira betäcktes med Baluarte innan hans avresa till USA, vilket resulterade i E-kullen, med bla Escama.
Makuti (efter Yole de Alvalade) var en annan inflytelserik hane som också var framgångsrik på utställningar.  När han parades med Humberto de Alvalades doter Lira de Azambuja fick han flera betydelsefulla valpar. Makuti och Escama fick tillsammans M-kullen år 1985 med bröderna Meias och Maré (export  till Finland). Cacau do Vale Negro (född 1989 efter Maré do Vale Negro och Margarida do Zoo de Lisboa) är en annan framgångsrik hane.
Vita registreras
På 1990-talet registrerades de första vita hundarna, Algarve RI. Det var Ana Vitoria Ruivo of Faro som alltid avlat vita hundar, men som inte började registrera dem förrän 1992. 1992 registrerades vita Bianca och hennes son. Monte do Catula tog hem vite Booguey (efter svarte Ralf och vita Bianca) och vita Elise (efter Ralf och Bianca). Booguey gav valpar med större vita partier.
Rasen kommer till Sverige
Den första portugisiska vattenhunden som importerades till Sverige 1980 var Foursome’s Primavera. Hon var en brun tik född 1979 i Norge med härstamning direkt från Portugal  (efter Amorina De Alvalade som var efter Taro och Truta) och USA (Farmion Zebro). Primavera parades med sin brune bror, Foursome’s Pescador och en kull om nio valpar blev den först födda i Sverige, år 1983. Kombinationen gjordes om året efter, med två valpar som resultat.
Ägaren till Primavera importerade därefter hanhunden Cartmel Devil’s Storm från England. Han lämnade endast fyra valpar efter sig, där ingen gått i avel.

Tillsammans med Primavera kan man återfinna bland andra Leme d’Albergaria (imp Portugal 1986), Glenwhin Burletta (imp England 1988), Cartmel Sea-Storm (imp England 1990), Cartmel Sea-Symphony (imp England 1990) och Inka do Condinho (imp Portugal 1989) som grundare av den svenska stammen av Portugisisk vattenhund. På 1990-talet exporterades även Agar, Amiga do Vale de Areal, Gorila do Vale Negro, och Mancha Branca do Vale Negro till Sverige från Portugal. Hanen Parisade Janota kom via Finland.

Fram till 1995 föddes endast ett fåtal kullar i Sverige, därefter började registreringssiffrorna så sakta öka. Toppåret 2010 registrerades 317 portugisiska vattenhundar i Sverige (valpar och importer), medan det sjunkit till endast 99 stycken år 2022.